Heligt rum

Den inledande versen i Bibeln: Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet, skildrar ett nu, inte ett förflutet, och när jag ber utifrån Bibeln låter jag gudsvinden svepa över det kaos och det mörker som råder i mitt inre.

När jag låter Guds ord svepa över mina tankar kan vad som helst hända, för han är överraskningarnas Gud. Det är viktigt att jag inte döljer mitt inre kaos för Guds ord eller för mig själv. Vi har ofta uppfostrats till att tro att det är fel att låta negativa känslor komma till uttryck i vår bön, särskilt negativa känslor om Gud. Vi måste försöka växa ifrån den här uppfostran och släppa fram våra känslor och tankar inför Gud och lita på att han är stor nog att klara av våra utbrott. Det är ingen idé att låtsas inför Gud, som känner oss bättre än vi känner oss själva.

Det finns inte en tanke, känsla eller längtan inom dig som inte kan bli underlag för din bön i ljuset av Guds ord, när du vet att Gud älskar det kaos som är du och att hans ande som verkar i dig kan göra oändligt mycket mer än du tror eller föreställer dig.

När man försöker be på det här sättet kan det mycket väl hända att huvudet börjar fyllas med frågor och lösryckta tankar. Hur vet jag att jag inte lurar mig själv? Hur vet jag att de här orden är sanna, att det i själva verket är Gud som talar genom dem? Tror jag verkligen på Gud? Det här är viktiga frågor, men låt dem vänta en stund. När en liten pojke eller flicka blir mörkrädd kommer mamma och tar upp barnet och säger: ”Det är inte farligt”, och så småningom lugnar sig barnet. Men om det är ett underbarn hon håller i famnen och det svarar henne: ”Men mamma, vilka kunskapsteoretiska och metafysiska antaganden ligger till grund för ditt påstående och vilka empiriska bevis kan du åberopa?” då är det verkligen ett problembarn som modern håller i. I bönen är vi som det där besvärliga barnet, om vi vägrar att lyssna på Gud förrän han motsvarar de normer som vi behagar ställa upp. Vi kommunicerar med honom först och främst med våra hjärtan. Hjärtat saknar inte förnuft, det förnuftet är till och med djupare än vi till en början kan urskilja med vårt medvetande.

Nu när jag har låtit frågorna anstå tills vidare, vad gör jag med de andra distraktionerna som mitt huvud är fullt av. Jag börjar kanske fundera på om jag glömde stänga av gasen eller jag kommer att tänka på ett e-mail som jag har glömt att skicka. Om det är bråttom, som med gasen, är det nog bäst att gå och se efter. Sådant som kan vänta kanske jag antecknar för att ta itu med senare. Men annat som dyker upp i huvudet, och som är långt ifrån någon distraktion, kan bli till ett böneämne.