Finns det inte en förhoppning i all vår bön om att våren är i antågande? Kanske andas vi lite lättare när vintern och dess kyla passerat. Den tid vi tillbringar i bön uppfriskar både kroppen och anden. Då all tid och alla årstider tillhör Gud och vi aldrig kan begränsa Guds verk, livar ändå våren dagligen upp oss med Skaparens förnyelseverk. Våren kommer inte alltid så lätt. För träden, som förbereder sin nya blomningstid, finns det en smärta i trädstammen när knopparna bryter igenom. Ibland finns det också knoppar som inte klarar det.

Bönen engagerar oss att fördjupa vårt välkomnande och vår öppenhet för Gud. Det är dess uppgift. Ibland känns det lätt, men ibland är det också en smärtsam utmaning. Har inte alla utmaningar i kärlekens namn sin egen bittra ljuvhet? Det innebär att vi släpper taget om något som vi uppskattar för att ge rum åt något bättre. All öppenhet för kärleken är också en öppenhet för Gud Skaparens väldiga nåd. Liksom våren ger vår bön oss mjukhet och värme, som kommer av Guds mjukhet och värme. De som ber, får på ett hemligt sätt sin näring inifrån. Livskraften löper fritt igenom dem. Det gör det möjligt för dem att generösare orka uppfylla kärlekens krav.