Den berömda predikningen om helvetet i James Joyces bok Porträtt av konstnären som en ung man skildrar hur en skolpojkes själ torteras av syndfulla lustkänslor. Han är övertygad om att hans synder inte kan förlåtas för att Gud är stor och sträng. Han har dock en stråle hopp om att hans misstag inte har förtörnat Jungfru Maria och ber därför med filosofen Newmans ord:

En gång beslutade Gud att komma till jorden i himmelsk ära. Men vi syndade och för han var Gud kunde han då bara besöka oss i säkerhet, i beslöjat majestät och med begränsad utstrålning,. Så han kom själv, inte i makt utan svaghet. Han var själv sänd till dig, med en glans och lyskraft som var lämpad för oss. Och nu, dyra Moder, talar ditt ansikte och din skepnad till oss om det eviga. Inte om jordisk skönhet, som är farlig att se på, utan om morgonstjärnan, som är ditt signum, ljust och musikaliskt, andandes renhet och talande om det himmelska och fylld med frid. O dagens förebud! O pilgrimens ljus! Fortsätt att leda oss som du redan har. Led oss till vår Herre Jesus och hem genom den dystra ödemarken i den mörka natten.

Hans ögon är beslöjade av tårar och han ser ödmjukt upp mot himlen. Han gråter för det oskyldiga som han förlorat. Senare finner han ett kapell och går ut från biktstolen, en ung botfärdig man, sexton år gammal, som nu fått frid hos Gud.